Rättegångar är ett pressetiskt vilda västern

Enligt devisen ge läsarna vad de vill ha bevakar numera seriösa medier rättsfall som Nyheter24 bevakar Paradise Hotel.

Händelseförloppet överrapporteras, enskilda svar i förhandlingarna blir nyhetsflashar och obduktionsprotokollen offentliggörs i skönlitterära referat. Brottmålens omgivande stoff trålas så finmaskigt att det räcker med att ha gått förbi brottsplatsen för att dras in i ett medialt spektakel. När mord och brott blivit klickbonanza för tidningarna är det i första hand brottsoffren som betalar priset. I andra hand samhället som får allt mindre förståelse för vad en rättsprocess är och varför den är viktig.

Det tog inte mer än ett dygn efter att Kim Wall anmäldes saknad, innan Peter Madsens inzoomade porträttbild satt på Expressens löpsedel. Även om den danska polisen samma dag misstänkt att Madsen begått brott frångår tidningen helt sina etiska principer. Det är ett mastigt övertramp att exponera namn och bild på en person som misstänks för mord. Vad Walls familj kände är också lätt att tänka sig. Vid det tillfället var hon bara försvunnen.

Själva rättegången har sedan bevakats intensivt och utan finess. Madsens smschattar, tidigare relationer, verkstadsinventarier, utbrottshistorik och äckelgooglingar har publicerats hej vilt varvat med ohyggliga detaljer om Wall och hennes kroppsdelar, där varje stavelse från rättsläkarens utlåtanden gjorts offentlig. I ett ögonblick av särskild journalistisk integritet anlitade SVT en psykiatriker, som skulle diagnostisera Madsen utifrån medierapporteringen. För Walls anhöriga har det varit omöjligt att värja sig.

I samma anda har vi bevakningen av Akilov-rättegången. Trots att medierna fick hård kritik, inte minst av oss, för sitt hysteriska haveri under själva dådet har de ingenting lärt. Rapporteringen är urskillningslös, dramatiserad och smetar ut en viktig rättsprocess till ett slags emotionell bearbetning för allmänheten. Vi ska läsa för att vi tycker det hela är så hemskt, snarare än för att få information om hur rättssystemet tar sig an en juridisk komplicerad händelse. En nyhetsartikel hos SVT inleds så här:


Det känns som att luften tar slut i rättssalen när den unga kvinnan intar vittnesbåset. Hennes berättelse gör att Rakhmat Akilov skruvar på sig och gömmer ansiktet i händerna. Vid ett tillfälle halvreser han sig ur stolen, nästan som att han vill gå ut ur salen. Och det vill alla andra också.”


En utsökt inledning till en deckare, men det här är en nyhetsartikel. Det finns inga vittnesbås i svenska rättssalar och journalisten menar nog inte att landets mest rutinerade jurister ville avbryta förhandlingen för att hämta luft. Mer troligt är att de ville höra vad vittnet sett och och bedöma vilken roll det spelar för målet. Men kanske gick journalisten ut. För SVT har också valt att
livesända ljudet från rättegången, med 30 sekunders fördröjning.

Onlinechefen Michael Kurcera motiverar det med att det är ett nationellt trauma, och därmed finns ett stort allmänintresse i att förstå vad som rörde sig i gärningsmannens huvud. Med andra ord: Läsarna måste få bearbeta händelsen och det görs företrädesvis genom att höra Akilov svamla i nästan realtid.

För att undvika misstaget man begick under Breivikrättegången – att ge propagandautrymme åt gärningsmannen – anlitades en rysk tolk som varnade om Akilovs redogörelse blev för jihadistisk. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson köper inte förklaringen, som kallar det etiskt och journalistiskt vanskligt. Det är en snäll beskrivning.

Slutligen har vi mysteriet om Kevin. Det som var för bra för att vara en olycka. På 90-talet var journalistkåren otålig och undrade vilket av spåren som gällde. Pedofilen, mobbaren eller den urspårade leken? Arvikapolisens uppgift skiftade snabbt från att utreda ett dödsfall till att skyndsamt skaka fram en gärningsman. Men polisen hade ingen aning. Ingen hade någon aning. Än idag har ingen någon aning. Att säga det och lägga ned utredningen var förstås inget alternativ. Därför fick ett brödrapar växa upp i tron att de mördat en annan människa.

Det vore oseriöst att beskylla journalistkåren för att bröderna blev utpekade. Men tvärvändningen som uppstod efter Dan Josefssons reportage säger ändå något om journalistikens relation till rättsprocesser. Det är som att det inte spelar roll vad man faktiskt kommit fram till. Eller inte kommit fram till. Dramaturgin trumfar alltid, och det går inte att bygga en story utan upplösning. Förra gången krävde de en gärningsman, nu krävde de ett frikännande. Detta trots att vi vet lika lite nu som vi visste då.

Medier behövs för en fungerande demokrati. Men när dramaturgi och klickjakt blir viktigare än att sakligt rapportera och återge vad som faktiskt hänt får vi ett problem. Förtroendet för det rättskipande systemet förloras. Medierna ska fortsätta bevaka brott, men de måste faktiskt börja hålla sig till sina egna pressetiska regler. Där ingår att sluta publicera namnen på de åtalade innan domen har fallit, sluta vara drivande i fallet genom att spekulera offentligt, sluta med skvallret och sluta med det osofistikerade överrapporterandet.

kommentarer