Sjöström behandlas som en folkvald politiker

Men idrottare har ingen skyldighet att vinna.

Sarah Sjöström är en av Sveriges mest meriterade simmerskor. Vid 24 års ålder har hon erövrat tio VM-guld, ett OS-guld, 15 EM-guld, två Jerringpriser, två Bragdguld, ett Victoria-stipendium och en medalj från Hans Majestät. Därtill har hon utsetts till Europas bästa kvinnliga idrottare, vunnit ett 30-tal andra medaljer och dessutom kammat hem en uppsättning kompletta gymnasiebetyg. Hon har minst tio år kvar av sin elitkarriär och kommer med stor sannolikhet att passera Therese Alshammars europeiska medaljrekord.

Sarah Sjöström är, i ordets fulla bemärkelse, en nationell idrottshjälte.

Det betyder inte att hon är skyldig att vinna, att hennes idrottande kan jämställas med ett offentligt ämbete eller att hon kan kritiseras på samma sätt som ett fotbollslag när det går dåligt. Det verkar medierna ha missuppfattat igår, när Sjöström föll på semifinalen i EM i Köpenhamn. Så här skrev Aftonbladets sportkrönikör Simon Bank:


Högmod och girighet. Frosseri och lite lättja. Vad ska vi säga om att Sarah Sjöström svarar för karriärens hittills märkligaste, mäktigaste magplask? ”Synd”?


I en biblisk hatkrönika tränger Bank ogenerat rakt in i Sjöströms idrottsperson och börjar analysera hur det kunde bli så här. Hur är det möjligt att en ung människa inte presterar absolut maximalt varje tävling? Var det hennes fåniga idé om att hushålla med krafterna till sista varvet? Var hon slarvig? Eller var det bara ren arrogans mot Bank och resten av befolkningen? Pinsamt var det i alla fall. Och det får aldrig hända igen.

SVT Sport formulerar sig annorlunda, men behandlar likt Bank Sjöström som ett slags omänskligt fenomen:


Årets stora dominant i världen. Nu trodde hon knappt sina ögon. Och publiken var lika chockad. Det första av tre semifinallopp för Sarah Sjöström […] blev en märklig upplevelse.

Kommentatorerna:

Hon vinner inte. Hon blir inte ens tvåa, hon blir bara sexa! Vad är detta. Det här var inte bra. Sarah är utslagen.

Det är förståeligt och rimligt att idrottare på världsnivå får utstå hög press och tvingas hantera stora förväntningar. Det är en del av ett sådant liv. Upprörda känslor och uttryck för besvikelse är väl också en del av det, även om det går att diskutera hur rimligt det är att kalla en mindre väl genomförd insats för ”märklig upplevelse”. Vad som absolut inte är rimligt är att i Sveriges största tidning skriva att en 24-årig tjej begått en dödssynd för att hon inte vunnit en tävling.

kommentarer