Sluta dalta med gubbväldet

Gamla gubbar kan inte stå i vägen för chefredaktörers arbete.

Det hjälpte inte att Alex Schulman försökte stoppa honom. Det hjälpte inte heller att Aftonbladet rödmarkerade den brasklapp som klargör att skribenten ensamt står för åsikterna. Nyhetskolumnisten Staffan Heimerson hade varit sängliggande i gubbsjuka alltsedan #metoo fick fart i mitten av oktober och för det fanns bara en kur. Nämligen att låta 82-åringen stoppa fingrarna i halsen över måndagstidningen tills det bara fanns galla kvar.

Upp kastades en text som fräter av 50-talssexism. Hela idén om jämställdhet fördöms och avfärdas, och särskilt arg är han på uppropet #metoo. De tusentals berättelser som tinats i historiens tjällossning är bara en digital häxprocess initierad av lögnaktiga eller åtminstone fjantiga kvinnor. I själva verket handlar många av historierna om romantik, och sexuell spänning mellan ömsesidiga parter.

Staffan Heimerson föddes i mitten av 30-talet och där bor han än idag. När branschtidningen Resumé ringde upp honom utvecklade han sitt resonemang, och menade att vittnesmålen om våldtäkter och övergrepp säkert stämmer, men att det måste få förekomma i ett samhälle.

 

”Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.”

 

Det förtydligandet blev för mycket för chefredaktör Sofia Olsson Olsén, som meddelade att Staffan Heimerson inte längre skriver åt Aftonbladet.

Visst blev härdsmältan ett faktum efter intervjun i Resumé, men skiljer sig budskapet verkligen så markant från den text Olsson Olsén godkände och publicerade? I den skriver Heimerson att sextrakasserier är ett uttryck för kärlek, att det måste accepteras att kulturmänniskor begår övergrepp, att det är en fråga om klumpighet att begå våldtäkt och att uppropet dödar sexualitetens glädje. Vad är skillnaden? Antingen läste hon den inte före publicering eller så är avskedandet en överreaktion.

I ett blogginlägg går Sveriges yngsta 80-åring, den tidigare Aftonbladetkolumnisten Johan Hakelius, ut och försvarar Heimerson. Dels för att han själv i krönikeform visat en förbluffande hög toleransnivå för sexuella trakasserier, och dels för att han precis som Heimerson anser att chefredaktörer ska hålla fingrarna borta från det som publiceras. I blogginlägget berättar han också att det var just därför han valde att byta tidning – han gillade inte att Olsson Olsén försökte göra sitt jobb och ifrågasätta några av hans formuleringar. Något han sedermera sluppit under Thomas Mattssons regim på Expressen.

Möjligen har beteendet påverkat hur mycket chefredaktörerna lägger sig i. Ingen i den positionen vill uppfattas som klåfingrig eller detaljstyrande, och när lättkränkta manliga kolumnister inte kan ta emot feedback utan att säga upp sig är det begripligt att redaktörsskapet passiviseras. Samtidigt finns det många exempel där chefredaktörerna gärna lägger sig i. Skillnaden verkar vara att manliga egon inte står i farozonen då.

Thomas Mattsson gick så långt att han försökte stoppa Medievärldens publicering, som handlade om just Expressens sexistiska arbetsmiljö. Inte heller var han intresserad av att ens kommentera tidningens egna stjärnreporter, som enligt vittnesmål använder sexuell utpressning i sin granskning av politiker. ”Glad jargong”, hette det istället. För ett tag sedan beslutade också Olsson Olsén att stoppa publiceringen av det så kallade Dokumentet 2.0, som flera kvinnliga journalister på Aftonbladet tagit fram för att kartlägga sexistisk arbetsmiljö. Så sent som igår fick vi veta att det inte blir något överhuvudtaget.

Att sexuell utpressning slätas över som ”glad jargong”, granskningar motarbetas och Dokumentet dras tillbaka samtidigt som sexism får passera illustrerar den orimliga ställning enskilda skribenter tycks ha. Vi ser ju att det inte är omöjligt för en chefredaktör att säga att detta, den här gången, inte passar i den produkt jag ansvarar för och avser leverera till mina läsare. De kan till och med lägga sig i andra tidningars publiceringar. Hur kan det då vara så svårt? Sluta dalta med dessa män. Röj upp och håll snyggt. Säg ifrån med det betongtunga mandat en chefredaktör har. Passar det inte kan skribenterna skriva någon annanstans.

kommentarer