Polisen och Stockholmarna höll huvudet kallt medan medierna spred rykten

Medan de flesta av våra vänner och bekanta markerar sig som säkra på Facebook är det några Stockholmare som inte får känna den lättnaden. För dem är tomheten nog obeskrivlig idag.

Inte desto mindre var gårdagen en fantastisk uppvisning i hur ett samhälle bör uppträda. Stockholmarna reagerade med bestörtning, men fann sig snabbt i att hjälpa och stötta varandra så gott det gick – skjutsa främlingar, öppna sina hem för strandade pendlare och ta spontana pizzamåltider med främlingar i vårsolen. Om syftet med terrordådet var att splittra Stockholmarna var det en flopp.

 

Polisen och räddningstjänsten gjorde ett exemplariskt arbete. Först med den omedelbara säkerheten, sedan med försiktighetsåtgärderna och slutligen med arbetet som kulminerade i att en person kunde gripas sent på kvällen. Hela tiden med saklig och relevant information till allmänheten.

Nu tar rättsväsendet vid.

Från politiskt håll har vi inte sett något annat än anständighet. Så här långt har alla hanterat terrordådet precis som ett anständigt samhälle ska. Värdigt, civiliserat, elegant.

Sedan har vi media.

Under gårdagens hetsiga livesändningar fick vi se journalister försöka intervjua skakade människor som redan sagt att de inte ville prata, människor i uppenbar chock, människor som stod och pratade med polisen – och förstås statsminister Stefan Löfven mitt under en tyst minut.

Vi har sett detaljerad liverapportering om insatsstyrkans arbete under en pågående insats – en manöver som riskerar att äventyra polisens arbete – och förstås bilder som beskrevs som så vedervärdiga att SVT uppmanade sina egna tittare att gå ifrån tv-n.

Men dessa övertramp bleknar när man inser att Twitter under gårdagen var mer källkritiskt och återhållsamt än medierna. De senare drog igång ryktesspridningen på direkten. Obekräftade påståenden utan en tillstymmelse till kontroll.

Expressen berättade att tre beväpnade män hade hoppat ur lastbilen. Det hade Expressen hört någonstans.

SVT, DN, Expressen och Aftonbladet rapporterade alla om skottlossningar – vid Globen, Fridhemsplan, Hötorget, Åhléns och centralstationen. Expressen och Niklas Svensson gick till och med så långt som att hitta på att polisen hade bekräftat att det varit skottlossning vid Fridhemsplan.

 

Medierna hänvisade till varandra i så många varv att ingen längre visste vem som var ursprungskällan. Ingen visade det sig, för det förekom ingen skottlossning.

Stora svenska medier har alltså rapporterat om fem skottlossningar som inte ägt rum. För att de hörde rykten om det och inte brydde sig om att kolla upp det innan det kablades ut.

Inte ens paniken på centralstationen berodde på skottlossning. Owe Nilsson på nyhetsbyrån TT:

TV4 rapporterade om att polisen gripit en misstänkt. Det stämde inte. TV4 menade att det var statsministern som hade sagt det. Det stämde inte heller. Det gick många timmar innan polisen kunde gripa någon misstänkt.

Polisen publicerade under eftermiddagen en bild på en man som de ville ”komma i kontakt med”. ”Misstänkt” kablade medierna nästan utan undantag ut, trots att de saknade fog för det.

På Mediebruset brukar vi i samband med den här sortens händelser lägga ut en händig checklista som vi översatt från On the Media. Den ser ut så här:

Just den där andra attacken blir sällan av. Rykten om en andra skottlossning förekom i München, Berlin och Nice också. Det fanns inget fog för det då heller.

När människor är upprörda, rädda och förvirrade sprider vi rykten vare sig vi vill eller inte. Det är mänskligt. Där har journalistkåren ett enormt ansvar.

Antingen är man, som Sveriges Radio var igår, med några få undantag en kanal för information och lugn. Eller så gör man som Aftonbladet, SVT, Expressen och DN: tävlar om att först sprida alla sensationella påståenden och gör sig till själva motorn i ryktesspridningen – vilket piskar upp panik helt i onödan.

För de allra flesta är den bästa markeringen mot terrorn att fortsätta leva våra liv som vanligt. I ett flertal nyhetsredaktioners fall är vårt råd tvärtom att slopa sin “vanliga” rutin i samband med krissituationer och ta en rejäl funderare på hur de ska jobba framöver.

kommentarer